Ett leende

Igår morse tyckte Sophia att det var morgon redan kl 05. Och så ligger jag där trött som en sten och bara mumlar "snälla somna om lilla söta bebis". Men det vill hon inte så det är bara att inse att när hon somnar om då vaknar Carl, vid 07 sådär. Man kan liksom inte sova när bebisen sover nu när man har två barn. (Jag kunde i och för sig sällan det med ett barn heller eftersom Carl oftast bara sov en halvtimme i sträck). Men så när vi ligger där i morgonljuset och pratar så ger hon mig ett sånt där underbart stort leende och vips så känner jag bara att det gör ingenting. Jag är bara så fantastisk glad och tacksam att jag fått dig underbara, ljuvliga varelse. Jag ska göra allt för dig för alltid.